legendens

Nu har den närmaste kretsen precis tagit farväl av mormor. Idag var det begravning, på dagen tre veckor efter att hon tackade för sig och jordelivet.

Det var en fin cermoni i kyrkan, och ett värdigt fika i missionskyrkan efteråt.

Hon har bara varit borta i tre veckor förvisso, men hon känns väldigt levande. Hennes egenskaper finns i oss alla runt henne, minnena tynar aldrig bort och bygden vi bor i personifierade hon bättre än någon.

Morfar dog 16 år innan jag föddes, och jag har funderat på hur det skulle vara att ha haft en morfar, men aldrig så att jag uppenbart saknade en. Mormor har alltid funnits där och hon kändes aldrig otillräcklig!

När jag satt vid hennes kropp så försökte jag tänka på en särskillt fint minne ifrån henne, men jag kom inte på något. Jag har helt enkelt inga särskillt fina eller stora minnen så av min mormor. Men jag har tusentals små minnen ifrån vardagshändelser.

Och det var sån hon var för mig, en del av min vardag. Någon som ingick i den helt vanliga dagen.

Vissa dagar må vara fest, men största delen av livet är vardagar.



Det har blivit lite tommare kan man säga..

Tack för din kärlek